Regn mörker och vardag.

Detta avsnittet skall inte handla om att Nicoles mamma har varit har och hälsat på oss i helgen det var skoj men det skall hon själv få berätta om..

Istället skall jag skriva om det faktum att vi har varit här i snart 1/4 av tiden. Tiden har gått väldigt fort men samtidigt känns det som det var väldigt länge sedan vi försökte få ordning på det kaoset i lägenheten som dom rumänska flyttgubbarna lämnde efter sig.
Vad har man då lärt sig under denna tiden. Inte ett skit känns det rent spontant, inte ens rumänska.. Mycket på grund av att man inte behöver kunna det, Rumänerna pratar överlag ganska bra engelska, och funkar inte det så kan man försöka lite tyska eller franska. Inte dåligt för ett land som i princip bara haft kontakt med utlandet dom senaste fem tio åren.

Jo givetvis har man förmodligen lärt sig väldgt mycket, framför allt ser man Svenskar och svenskhet på ett annat sätt med lite distans.
I sverige tycker vi att vi är så normala och lagom att det är svårt att tro att vi skulle finnas något som sticker ut så mycket att det skulle kunna kallas svenskt. Vi försöka vara så vidsynta förstående och kompormissvillig som möjligt. Vi fattar inte att vår normala och övervägda beteende skull kunna ses som något onormalt någonstans i världen. Hur kan någon säga att vi som är så ambitiösa och lagom inte skulle vara normala. Men det är det. Det är inte det minsta normalt. Jämför med en fransman. Det är svenskt att vara normal och lagom, inte normalt.

Postar en hälsning från Erik på Karolinska..
http://www.youtube.com/watch?v=bEfcwltXZ2Q

Ha det bra

Johan