Vandring i Piatra Craiuli

Igår gick vi en liten vandring i Piatra Craiuli. I canyonen i området spelades slutscenen till Cold Mountain in (nån som blev skjuten och dog, kom inte riktigt ihåg).

Vi gick uppför i ca 1,5 timmar till en liten stuga där vi fick oss en soppa (ciorba) med bröd och creme fraiche. Det blev över en del creme fraiche så Johan fick en ny kompis...katten. Som nöjd och mätt sen gick och lade sig gött i mitt knä. Mysigt och varmt!

Sen fortsatte vi uppför lite till...med vacker utsikt över byn Zarnesti... till toppen av Piatra Mica (ca 1800m). På vissa ställen var det lite läskigt och man fick klättra upp. Ibland fanns det vajrar att hålla sig i när det var riktigt brant. På toppen fanns de klassiska korsen.

Det hela avslutades med en riktigt brant nerförs vandring i nån timme...så man hade sådär gott ont i knäna. När vi kom till ängen (Poiana) tittade solen fram och det var skönt att dricka lite vatten och vila benen. Sen var det ca en 40 minuter kvar till bilen...och även detta nerför (man riktigt längtade efter att gå lite uppför igen). Det var underbart för benen att sätta sig i bilen efter en 4,5 timme lång vandring.

På vägen hem stannade vi till på Johans favorit shaorma ställe (kebab fast med kycklingkött) och middagen var fixad!

//Nicole

Då var det helg igen!

Kort vecka men det känns precis lika skönt ändå med helg!

25 grader varmt idag och en lunch på uteserveringen på Casa Alba (närmaste lunchstället om man inte vill äta uppvärmd micromat i låda - rumänsk catering - som vi gör resten av veckan) var en perfekt uppladdning. Ikväll blir det middag med Hattenkofers (Bastian har barnvakt) och några drinkar på stan.

Igår var städerskan här så hemmet är rent. Nu ska vi bara komma på vad vi ska göra i helgen. Tror att vi ska försöka oss på en liten vandring igen... Piatra Craiuli lockar...vi får se.

Ibland är livet ganska skönt ändå!

Fredags-mys-kramar Nicole

Berlin & marathon

I helgen tog vi flyget upp till Berlin för att möta Marcus och Anna samt delta i just det, Berlin Marathon. I ett infall av list gav jag bort en startplast på Marcus 30års dag.

Berlin

Är en ruskigt trevlig stad. Egentligen är den ganska ful på sina håll men det som gör staden till vad den är är människorna som bor i den. Medel-Berlinaren är inte medelmåttig på något sätt. Dom drar i alla möjliga riktningar och överallt kokar kreativiteten. Varje kvarter har ett galleri, varje källare ett band. Ett Venice beach i Europa. Berlins befolkning är underbar och utgör en helt fantastisk kuliss till en cappucino på en uteservering.

Marathon

Eftersom Marcus backade ur och skyllde på dåliga förberedelser stod jag själv klockan 9:00 på söndag morgon tillsammans med 40 000 andra lydigt uppradade på 17 Juni gatan mellan Sieges Säule och Brandenburger Tor. 2h och 6 minuter senare var segraren i mål och jag hade precis passerat 20km. Fram till dess kändes allt rysligt trevligt. Överallt längs banan stod folk och spelde och uppträdde. Det verkar som om varenda människa med musiktalang hade baxat ut sitt garageband på trottoaren och översvämmde en med allt från tung tekno till skön soul och storbandsjazz. Dom följande 10km kändes fortfarande bra men en känsla av obehag börjar sprida sig. Benen börjar stumna och axlarna börjar trilla ned. Med 12km kvar kommer vändningen. Kroppen stretar emot och vägar springa. Bara genom avancerad schitzofreni lyckas jag övertala kroppen att fortsätta röra på sig. Det en försmak av helvetet. Jag hatar alla jävla människor för att inte tala om alla som står och spelar ut med banan. Gatan Unter den Linden känns en mil lång och när jag väl springer under Brandenburger Tor och in i mål är det som att vakna ur en 2 timmar lång mardröm.

Dagen efter kändes det helt rätt (för mig) att sätta sig på en sightsingbuss och åka runt och titta på staden i bästa turiststil. Berlin är en grym stad på många sätt. Massor med restauranger och byggnader. Märks att man börjag bli gammal

Brandeburger Tor, en värdig avslutning på 3 timmar löpning och 2 timmar försmak av döden

Nicole kollar om muren håller än...

Färskpressad apelsinjuice för supporter gruppen

God morgonöl som uppladding inför marathonet.

God natt gott folk

Johan& Nicole

Politiskt korrekt

När madonna var i Bukarest för ett par veckor sedan gjorde hon ett försök att pracka på rumänerna lite politisk korrekthet. Utan att veta riktigt vad hon gav sig in på tog hon upp ämnet om diskriminering av homosexuellan och zigenare. Publiken började med att att applådera men när dom fattade att någon på fullt allvar tycke att diskriminering av romer var dåligt och oetiskt möttes Madonna's predikan av buurop.

I ett av vårt nyaste EU land är det lika självklart att zigenare borde fördrivas som att homosexuallitet borde spärras in. Den ungerska minoriteten får sin beskärda del också. Enligt gemene rumän försöker tar dom över landet.

Själva tycker Rumänerna att det är dom är misskrediterade av resten av Europa.

Varför är det såhär då. Rumänien är ett land där inget funkar som det skall. Alla vet vet. Allra mest Rumänerna själva. Lika säkert är att det inte kan vara en rumän som är orsaken till det. Tittar man tillbaka så har rumänien en väldigt kort historia av egen bestämmande. Genom histrien har turkar ungrare tyskar turats om att styra över rumänien. Ibland får man känslan av att dom inte är vana att styra upp sin egen situation.

Därför är det nära till hands att skylla att på någon annan så fort något gått åt fanders. Kanske det är därför som telefonbolaget skyllde på zigenare när telefonen inte fungerar eller Rumäniens djupa ekonomiska problem på Internationella Valutafonden. I alla fall kan man vara säker på att det inte är en rumän som är orsaken.

Johan

Geiger MTB challenge

Det är mycket nu. Förra veckan gav jag mig iväg på en soloturné till Sibiu for att köra Geiger MTB challenge. I Rumänien försöker många arrangörer bräcka varandra i fråga om att arrangera det hårdaste och tuffaste tävlingarna. Oftast kryddat med ett helt oorganiserat arrangemang. Att det är en handfull människor som ställer upp och ännu färre som komma lyckas komma i mål är helt enkelt ett status märke. Geiger MTB challenge är dock ett undantag eftersom man kan välja att köra en kortare bana och dessutom är oklanderligt arrangerat. Personligen tror jag att det beror på att det är ungrare som arrangerar. Rumäner kan inte planera eller organisera by default.

I brist på ordentlig träning kom jag överens resten av min kropp om att detta, min första MTB tävling på 11 år skulle gå på gammal rutin. Öppningen kändes ganska lovande och jag vevade på efter bästa förmåga

Enkelt uttryck bestod banan av en 22km lång uppförbacken och en ungefär lika lång nedförbacke. Allt inbäddat i ett helt underbart vackert landskap om jag inte på något sätt hade tid att uppskatta.

Efter nästan 2,5 timmar uppför, på banas högsta punkt ser det inget vidare ut. Benen protesterar, balanssinnet har lagt ned och min högra tumme vägrar växla. Som tur var är det bara att rulla nedför och drygt 1,5 timmar senare är jag tillbaka i mål. Då har dom som valt att köra långa banan (90km och över 3000 höjdmeter) forfarande 3-4 timmar kvar att köra.

Kul var det och nästa gång(?) skall jag träna lite mer

Johan

Johans fikadag på jobbet imorgon...

...japp, ni hörde rätt...det blir lussekatter!! I september...tur att rumänerna inte vet att detta bakverk normalt sett serveras på vinterhalvåret i Sverige ;)

Mums de var verkligen goda! Och kreativiteten flödade som vanligt...vi har fått med allt från bläckfisken, bajskorven , snigeln, snoppen till ormen...

/Nicole